hur kan man inte längta till en strand i detta höstrusket?
Idag tänker jag på resan, att jag ska lämna sverige i 2 månader och resa runt i värmen och uppleva minnen för livet. Jag kan inte hjälpa att känna ett slags lyckorus, att jag jenny pettersson ska göra något. Är så rädd att missa denna delen av livet då man ska resa och se världen innan man kommer till den åldern då det är hus,villa och 2 barn som gäller. Första steget mot upplevelsen är Thailand, malaysia, bali och vietnamn. Nästa steg jag vill ta är USA men det får bli ett senare kapitel. Jag kan dock inte hjälpa att bli lite ledsen, lämnar mina fina vänner här hemma, ska vara utan en fin kille i 4 månader ? och hur är livet när man kommer hem kommer allting vara som det är nu? Kommer de sluta sakna mig och lära sig att livet utan Jenny är fan inte så dumt ändå. Jag känner mig som en liten femåring när tankarna kommer. Schizofren är också ett bra ord, ena stunden skitglad andra stunden typ orolig. En fjant kan man kalla mig.
