Mitt inre fetto grät lite när klockan ringde imorse och jag fick dra mig själv upp ur sängen för att komma iväg till gymmet. Den skrek när jag passerade godishyllorna och skippade gottigottet när jag handlade mat idag. Den vara som en femåring som ständigt stannade och tittade men fick snopet gå förbi med tårarna i ögonen.
Jag är med andra ord på rätt väg.
